Läget är fortfarande lugnt.
Jag går hemma och har det fint.
Idag har jag i och för sig hunnit med att tvätta tvätt, baka bröd, göra glass-smet samt städat och diskat en del. Så speciellt lugnt har jag inte tagit det. Betalar sig nu med rejäl ryggvärk och supertrötthet. Därför ordinerar jag mig i säng för att sova och vila upp mig så jag är någorlunda pigg när mina två herrar kommer hem från jobb och dagis.
Idag var det beräknat att bäbin skulle komma.
Inte för att vi hade räknat med det med tanke på att Hannes tog så god tid på sig att komma ut. Förra gången firade vi den beräknade nedkomst-dagen med tårta. Idag var vi inte lika ambitiösa. Hannes bjöd på plastfrukt. Det fick räcka.
Ja, jag har väl inga fler kommentarer om min status nu. Magen är lugn. Det är svårt att sova om nätterna för att ryggen värker. Annars har jag det ganska bra. Sover mycket. Läser. Försöker hinna träffa lite vänner innan det blir betydligt krångligare.
Ännu en bildkavalkad över Hannes sommar.
Denna gång är temat Värmland.
Varje dag: Bipa! (Klippa) Gräsmattan tuktades ordentligt.
Han styrde upp en del annat också. Hårt arbete är Hannes melodi.
Det fanns dock tid över till att roa sig med morfar också.
Hjälper moster med att vattna grödorna.
Hjälper även mormor med vattningen.
Besök på mormors bibliotek.
Paddla kanot med kusinerna.
Vi besökte flottarmuseet i Forshaga. De hade en barnavdelning där man bl a kunde hoppa på stockarna.
Laga mat med mamma.
Bygga pärlhalsband med pappa.
Plocka blåbär.
Slutligen ett foto utan Hannes, häpna.
Vi försökte ha med honom men han sprang iväg så det blev bara på mig och syster.
Nu när det snart är dags igen tänkte jag att jag skulle dela med mig av min förra förlossningsberättelse. För snart två och ett halvt år sedan, när Hannes föddes. Jag skrev ner den i min dagbok då. Tur det för nu minns jag nästan ingenting. Här är en lite förkortad version av ståhejet:
Jag minns inte riktigt när värkarna började sätta i mer rejält men strax innan nio hade jag så ont att vi bestämde oss för att åka in till förlossningen. Jag var lite tvehågsen eftersom Top model precis skulle börja.
Väl där blir jag i alla fall undersökt och bevakad. Efter ett tag konstateras det att jag inte har speciellt täta värkar och får åka hem igen tillsammans med några värktabletter som ska lindra. Det hela tog tyvärr ungefär lika lång tid som ett Top model-avsnitt.
Tabletterna hjälper föga men när jag får sitta i ett varmt bad känns det bättre. Vid två-tiden på natten är det knappt en minut mellan värkarna.
Jag som innan tänkt att det skulle lindra gott och väl med massage och vetesäck står absolut inte ut med smärtan längre. Vi åker in igen.
Den här gången blir vi erbjudna två alternativ. Eftersom jag är så sliten föreslår barnmorskan att de antingen söver mig så att jag föder imorgon istället, eller att jag får epidural mot smärtan. Epidural blir valet och de beräknar att jag kommer ha fött kring tio på morgonen. Det känns väldigt långt bort.
Nu får vi ett förlossningsrum och jag får andas lustgas. Narkosläkaren kommer så småningom och epiduralen är ljuvlig. Tillsammans gör de båda smärtlindringarna att vi kan slumra lite jag och Jonas.
Nån gång på morgonen förändras värkarna och blir till krystvärkar. Tyvärr var inte allt klart för att jag skulle få krysta. Jag tror Hannes låg lite fel eller något sånt. Så fast jag tiggde och bad flera gånger fick jag inte krysta. Det var svårt och gjorde ont att låta bli. Jonas var snäll och ringde in barnmorskan flera gånger för att höra om jag kunde få börja snart. Svaret var alltid nej.
Tiden tickade på och plötsligt utan att jag förstod när så var rummet fullt av människor och det var dags att krysta. Nu ska vi föda barn, peppade undersköterskan. Jag hade vid det laget gjort av med all energi på att inte krysta så det fanns inte mycket ork kvar. Jag tigger och ber om att de ska ta ut bäbin och till min förvåning meddelar Jonas att de håller på och förbereder ett ingrepp med sugklocka. Lättnad nånting. Det går fortsatt segt och dåligt även med sugklockan. I alla fall uppfattar jag det så. Jag är mycket missnöjd när klockan passerar den utlovade tiden tio, men mycket nöjd när den slår halv elva och Hannes äntligen läggs upp på min mage. Två mörkt blå ögon tittar på mig. Inte ett knyst säger han. Det är en fin stund när vi tittar på varandra.
Under semestern fick Hannes träffa en hel del olika djur.
Det var katter lite här och där. Han lärde sig lyfta farmors och morfars kattungar hyfsat bra. Han lärde sig även att de låter ao när man lyfter dem. Han lärde sig inte så bra att det betydde att han skulle sätta ner dem försiktigt.
I dalarna träffade han hästar.
I värmland fick han mata får med något slags buskage som han och mormor klippt ner tillsammans.
G som har fåren blev efter fårbesöket alltid titulerad som Bä när han dök upp.
Med morfar fick han titta på när korna gick in för att bli mjölkade. Så fort det nu syns en ladugård eller kor börjar han prata om Bent (morfar).
Här har han intagit sin Bent-posering (som han ofta hade när han gick efter morfar på äventyr) samtidigt som han ropar “Tom Mu, tom!” till korna vid Eketorp.
Vid Eketorp fanns även grisar, får och höns.
På Öland träffade han akvariefiskar. Kanske inte så spännande men ändå.
På Ulvön fanns det mest hundar. Inget Hannes beklagade sig över. Speciellt kul är det visst när hundarna skäller. På bilden tror han att han är ute och går med Ludde.
19 dagar kvar.
Fast jag räknar ju med fler förstås. Vi har knappt börjat med förberedelserna ännu. När barnmorskan i måndags frågade om vi packat bb-väskan insåg jag att det kanske är dags att ta tag i allt och “boa” som det kallas. Leta fram bäbikläder, amningsattiraljer, sängkläder till spjälsäng och vagn etc. Höra efter om någon kan passa Hannes när jag och Jonas är och roar oss på förlossningen. Laga mat till tiden på sjukhuset och hemkomsten. Kanske baka kakor till min kommande födelsedag så man slipper det då. Ja, det blir nog bra. Det är ju typ en månad kvar. Synd bara att min ork endast räcker ca fem-tio minuter i stöten.
Semesterresorna slut.
I söndags kom vi hem från vår sista semestertripp den här sommaren. Nu är det invänta bäbin som gäller. Jobb för Jonas del.
Förra veckan var vi i alla fall på Ulvön. En ö utanför Örnsköldsvik. Den är mest känd för sin surströmming tror jag. Passar ju oss…
Vi brukar försöka fara dit varje sommar tillsammans med Jonas far och hans vänner. Det är ett mysigt och lugnt ställe. Spel, bad, mat och sånt där.
Hannes stortrivdes, lekte i sanden, umgicks med folk och hundar samt struntade i allt han lärt sig om att säga till innan han kissar och bajsar. Alla framsteg som vi gjort på den punkten under sommaren är nu som bortblåsta.
Här kommer i alla fall lite bilder från den gångna veckan:
Jag och magen i motljus.
Strandleken med morbror var mycket uppskattad och rolig. Ofta byggde morbror och jag fina hus som Hannes sedan raserade glatt.
Mera strandlek.
Hannes med sina russin i stugan där vi bodde.
Hannes, russinen och farfar framför stugan.
Det regnade bara en dag under veckan. Den ägnades främst åt spel och bastubadande. Hannes gick dock på som vanligt med utelek.
Morgondimma.
När farfar skurade ur stugan inför hemfärden passade Hannes på att ta trappen.
Väntar på båten som ska ta oss hem.
Vår sydligaste tripp den här sommaren är nu avslutad.
I veckan har vi varit på Öland. Det var släktträff för min pappas del av släkten. Kusiner som jag inte träffat på säkert 15 år. Väldigt roligt och trevligt!
Vi åkte ner några dagar tidigare för att semestra lite och hinna landa. Vädret var toppenbra och vattnet var varmt och härligt, om än lite väl långgrunt.
Hannes har blivit en badkruka. Värre än sin far till och med. Bittra öde.
Landkrabba i förgrunden. I bakgrunden en badande mamma samt lite Ölandsbro.
Vi besökte Eketorp.
Det fanns grisar, får och höns.
Jag hoppas på bad, Hannes planerar gräsklippning.
Nätgrimas som i gamla dar när vi hade resesängen framme.
Hoppa hoppmatta var en klar favoritsyssla, i solsken som i regn.
Peppad far och son.
Naturum.
Vi besökte ett museum med natur- och djurinriktning. Det fanns en hel del uppstoppade djur som Hannes bara absolut måste få klappa och känna på, fast man inte fick. Innan vi hann reagera hade han borrat ner fingrarna i pälsen på en varg.
Tvätta händerna under protest.
Ut igen, klappa uggla. Tvätta händerna. Efter det hittade vi lyckligtvis lekrummet. Förutom de opillvänliga djuren så var det ett bra museum för barn. Det fanns mycket annat som man fick pilla på och undersöka. Som avslutning gick vi upp i deras höga trätorn för att beskåda utsikten som fått tre michelin-stjärnor. Jag följde också med upp, mot bättre vetande. Hannes var så rask upp för alla trapporna så när vi kom upp var jag halvt svimfärdig och Hannes kräktes.
Ett djur som var okej att röra.
Längst upp i tornet. Hannes lite medtagen.
Fortsatta äventyr i Dalarna.
Vi besökte sommarens Zorn-utställning. För något år sedan besökte vi Zorngården, så den här gången for vi direkt upp på utställningen där de samlat hans mästerverk. Direkt efter att jag stått i toakön vill säga.
Vi hann se de flesta av akvarellerna innan Hannes tröttnade. Därpå fick vi hasta oss igenom etsningarna och oljemålningarna med en skruvig och ömsom sjungande, ömsom klagande son.
Det gick ganska bra det med.
Efter utställningen gick vi ut i trädgården. Här leker Hannes vid fontänen föreställande Zorns hustru Emma. Det är vattendropparna han är ute efter, inte att krama Emma.
Delar av Zorngården, delar av Hannes och Jonas.
Efter besöket tog jag och Hannes vårt premiärbad för i år. Hannes var förtjust tills han sprang så snabbt i vattnet att han trillade och fick huvudet under. Ungefär så jag minns att han brukade avsluta baden förra året också.
Livet på topp igen när man fått torka lite.